Det är augusti. Det är ett kök. Ett vitt bord och fyra stolar. Det ligger saker överallt; gamla tidningar, utbrunna stearinljus och brödsmulor. Minnen från gårdagen och veckorna innan.
Öppnar dörren och han stiger in. Känner hur jag inte kan andas, hur orden blir små och tysta när jag hasplar ur mig dem. Mår illa. Kroppen skakar och ögonlocken är tunga. Situationen är förutsägbar och hård. Vi har murar runt oss, båda två. Okrossbara murar som stått kring oss sedan vi var barn. I bakgrunden hörs musiken jag alltid tröstat mig med. För jag behöver tröst. Han behöver tröst. Vi kan inte trösta varandra.
Vi har båda gett upp. Vi har båda förlorat. Oss själva i varandra för att sedan förlora varandra.
Beslutet är gemensamt. Han säger att jag öppnat hans ögon för nya världar, att han börjat läsa tack vare mig. Jag ler fånigt men svarar inte. Jag har ingenting att säga längre. Har aldrig haft någonting att säga. Vi kommer överens om att ingenting funkar och när det är sagt börjar vi prata om annat. Vissa lögner kommer fram. Båda skrattar nervöst. Vi har samma brister. Vi har samma fel. Vi tystnar samtidigt.
du stack ett hål i min kevlarsjäl
Han säger att han behöver tid. Jag säger att jag behöver tid. Att den process som väntar kommer att bli svår. Han lovar att han ska skicka ett SMS till mig när han läst klart Kafka på stranden. Jag bad honom göra det. Sedan stänger han dörren efter sig.
Jag går ut och röker, lyssnar på Visslaren. Stirrar ned i marken.
Gråter inte. Hjärtat som betong i bröstet.
det här är en som en novell. jag vet inte varför men allt känns så vackert fast hjärtskärande på samma gång. du skriver otroligt.
SvaraRadera