260810 om katastroferna, vulkanutbrotten och koffeinberoendet

Han gör kaffe och sätter sig på balkongen. Han tänder en cigarett. Han pratar i telefon med en person som inte är närvarande. Orden som faller ur hans mun är desamma som alltid. Hans nyfikenhet har stillats, det här året har förändrat honom. Troligen har han tröttnat på det liv han levt tidigare.

Hans seniga kropp är gammal nu. Den klarar fortfarande av att springa en mil på under femtio minuter men hans hjärta slår dubbla slag när han tänker på döden. Han är lika rädd som alla vi andra, han är kanske räddare än du. Han kastar sig ut mot avgrunden, hoppar bungyjump för att känna adrenalinet pumpa igen. Han hoppar bungyjump varje gång han går ned för trapporna och ut på gatan utanför. Folksamlingen stör honom, det kryper i benen när han möter en kvinna med barnvagn. Det kryper i halsen när han stöter på en gammal bekant. Det är kackerlackor under hans hud, viskningar men inga ord.

Han har tappat bort sitt språk. Han har tappat bort sitt sätt att uttrycka sig i ord och hans nervösa, nikontingula fingrar rycker till varenda gång han ser trafikljusen slå om från grönt till rött. Hinner han över den här gången? När kommer en hastighetsbegränsning inte längre stoppa bilisten som målmedvetet kör längs Hornsgatan, Sveavägen, E20 mot Göteborg?

Han väntar på döden varje morgon när han kliver ur sängen. Han väntar på döden med varje klunk kaffe han dricker. Han väntar på att döden ska röja honom ur vägen varenda gång han öppnar porten och går ned till mataffären för att köpa röda äpplen.

Han är styvmodern utklädd till häxa i Snövit. Han var den fula ankungen som aldrig blev en svan. Han bär sorgesjal varje dag.

Han är instängd i sin lägenhet, sitt liv, sin kropp, sig själv -

han är instängd i sig själv,
bara för att det blivit en vana.