Augusti. Det är den sista sommarmånaden men det känns redan som höst. Det är inte kallt men det regnar som om det aldrig skulle sluta. Man följer liksom med strömmarna längs gatorna och fäller tårar. Dessa tårar är inte salta, de kommer från himlen och smakar asfalt. Det är inte längre ett befriande regn, det är lätt panik. Om det inte slutar snart kommer vi alla drunkna i det. Vi kommer förlora oss själva. Det är pistolskott och handgranater.

Under kläderna är min hud fuktig. Jag är på väg bort från en tom lägenhet men den kommer snart fyllas igen. Med mig har jag ett paraply som skydd. Det hjälper inte riktigt.

Bussarna kör långsamt och stationerna har samma namn. I fönstret ser jag reflektioner. Det är samma ansikte. Konturer av det ansikte som är mitt.

x

om vi har händer att greppa med
varför kan jag då inte greppa verkligheten vi lever i
de mänskliga tummarna sägs vara den hemliga nyckeln till varför vi kan fatta tag i saker
och mina tummar fungerar alldeles utmärkt
i alla fall vad jag vet

men vad vet jag
jag som inte ens vet vem jag är
jag som inte har en aning
hur ska jag då ha ett svar på någonting

är det ett nervöst sammanbrott
ett försök till att vara människa
placera mig i en kuvös
jag kan inte andas

står återigen i ett vägskäl
rådvill
har inte drömmar kvar
lämnade dem utanför när jag stängde dörren och gick in
när jag gömde ansiktet i mina händer och slutade reflektera
över gårdagens bränder
går på reservenergi och ignorerar tröttheten
den som egentligen bor i mig, en tystnad
som vill ut men jag ger den inget utrymme
stänger mitt hjärta, mina lungor igen
älskling, vi stålsätter oss

vi är här för att balansera oss fram på okända vägar;
för att hitta vår egen
men om jag inte klarar av det då
om broarna är brända

x

Jag tar inga bilder längre och jag skäms lite över det