Det blir inte mer måndag än såhär. Det regnar till och från, himlen är grå. Hjärtat tungt, kroppen ännu tyngre. I huvudet dystra, tysta tankar. Hjärtslagen små och korta. Andetagen upphör ibland. I min lägenhet finns ingen trygghet, utanför porten finns den inte heller. Jag är beredd att fly vilken sekund som helst, vart som helst. Om jag hade pengar skulle jag redan vara långt härifrån, här finns ingenting för mig. Det kanske inte ens finns någonting för mig.

Önskar:
att du var här

Lyssnar på samma musik jag alltid lyssnar på när dagarna känns såhär. Min hud är för trång. Finner inte heller en trygghet i tonerna jag känner igen och har lyssnat på sedan urminnes tider. Ingenting händer här. Jag är rädd att jag kommer att somna in igen. Att denna dvalan blir konstant, mitt tillstånd och en del av mig. Ont i magen, ont i huvudet, ont i bröstkorgen. Ont i fingrarna, ont i läpparna. Biter i underläppen tills den börjar pulsera. Vill att någon lägger en varm hand på min axel och säger att allt blir bra. Vill dra täcket över huvudet och upphöra. Sluta vara människa. Födas om, bli en möbel eller ett träd. En fågel eller ingenting alls. Det här med känslor är för komplext. Förstår inte. Inte mina egna känslor, mitt hjärtas röst. Det talar ett språk jag inte förstår.

Önskar:
att jag inte kände mig så ensam