Mitt hjärta,
jag oroar mig för dig. Du slår och slår men kommer inte att falla ur bröstkorgen - inte än. Det gör lite ont bakom revbenen. Kanske är det för att jag inte har några muskler som kan ta emot, skydda mig. Jag längtar tillbaka till stugan i skogen och det där lugnet. Det är någonting man inte kan sätta fingret på. Då det var vi och ingen, ingenting annat. Där fanns inga krav, där kunde man med enkelhet säga; jag mår bra.

Igår var det stjärnklart men stjärnorna lyste ändå svagt. Det är för ljust här. Är det för att vi ska få känslan av att universum är mindre och snällare än vad det egentligen är? Att universum inte kommer att äta upp oss. Jag ville gömma mig hos dig men du tillät mig inte. Jag accepterade detta och sökte mig någon annanstans istället. Ville inte tränga mig på, ville inte störa. Idag ångrar jag mig. Känner mig ensammare än någonsin. Väntar på att minuterna ska passera. Försöker komma på någonting att göra. Kommer inte på någonting att göra och blicken fastnar igen.

Jag har fastnat återigen. Vaknar för tidigt utan en plan. Väntar hela tiden på ett telefonsamtal eller ett svar. Hjärtat, ögonen tåras. Allt är så tomt utan dig. Det är nu jag vill fly härifrån.

Önskar att du kunde förstå; jag är din soldat, jag står bakom dig i varje handling (utom en) och så kommer det att förbli. Det ska alltid vara du och jag.

x

L, hjärtat, vännen, älskling, om du inte ringer snart går jag sönder.
Om du läser det här: ring mig. Du måste ringa mig nu.