070910 om att bara vilja vara en svala

Är det inte konstigt -

det vi kallar livet. Är det inte konstigt att jag en dag åker till skolan med ett hjärta tungt som sten och nästa dag åker dit med fjärilar i magen. Utan att vara förälskad. Ibland vill jag dansa längs tunnelbaneperrongen i Gamla Stan och Slussen, sjunga för att göra mig hörd. Låta någon annan sjunga en tersstämma, det är så enkelt och det låter så bra.

Det är konstigt att man ibland river sönder strumpbyxorna precis innan man ska gå, det är konstigt att man känner det i kroppen redan på morgonen - det här kommer bli en dålig dag/det här kommer bli en bra dag. I min panna ett stort frågetecken.

Är det inte konstigt hur lite som behövs för att göra en annan person mer tillfreds med sin tillvaro? Sprid ordet.

x

Om att vilja vara en svala:
svalor har länge fascinerat mig. Inte vet jag varför. De är fåglar som alla andra men de känns friare på något sätt. De använder knappt vingarna, de svävar i luftströmmar och ser ut som små, små flygplan. De är lugnare men med vildare hjärtan. De är min romantiserade bild av friheten.

De har vingar, de kan flyga härifrån. De kan cirkulera över våra huvuden i all oändlighet. De kan skratta åt oss människor, oss dårar och vi kommer aldrig någonsin att förstå vad de skrattar åt. Vi hör inte deras skratt, vi är allt för upptagna med att torka våra egna tårar.

Och
jag gör mig redo för kylan. Lägger mig med huvudet i fotändan när jag ska sova och sover så några timmar, tills jag inser att jag sparkat av mig täcket. Vänder mig om, kollar på klockan och inser att det är alldeles för tidigt att gå upp när klockan är halv fyra. Ändå är det svårt att återigen somna. Ändå är det svårt att sluta ögonlocken och försvinna, låta drömmarna ta mig.

Ville egentligen se soluppgången. Ställa mig i den här tisdagens första sol och andas frisk, lite fuktig luft. Sedan tvingades min drömska hjärna att tänka rationellt. Tvingades till att somna om.

Ville aldrig somna om -
ville fälla ut vingarna och segla mellan molnen