090910 hon är askan, de är betongen

Hon går balansgång på trottoarkanter och trampar snett. Aldrig har hennes balans varit god. Runt henne gatlyktor som blinkar. Sorgeklädda människor från ett annat liv, sådana hon känt men tappat bort på vägen. Hon har rest sig ur askan likt fågel Fenix och börjat om. De vet inte längre vem hon är. Hon har aldrig vetat något om dem.

De bär tunna, svarta sjalar, de lägger dem över huvudena och påminner om ortodoxa, judiska kvinnor. Skillnaden är att ingen av dem tror på Gud. De har stenar som skaver i skorna, de högklackade kängorna, de tunna träskorna. De har likadana läderväskor och tjockt målad eyeliner. De har blodröda läppar och långt hår.

Hon ser dem på håll, de är hägringar i fjärran. Hon känner deras blickar i ryggen, hon känner hur de knuffar henne nedåt marken. Hon vet att de inte vet vem hon är. De har raderat minnet, bränt gamla dokument. Deras nikotingula fingrar visar vägen men hon vägrar följa deras riktning. Det har hon alltid gjort.

De drömde aldrig om samma saker. De reste aldrig samma väg. De var i samma städer men såg olika saker. Hon såg fåglarnas svarta färg i kontrast mot de vita molnen. De såg tunnelbanan rusa in på perrongen. Hon tog beslutet att lyfta med dem. De beslutade att rusa efter. Hon menar på att fem minuter inte spelar någon större roll. I lugnt tempo rör hon sig med huvudet i himlen och blicken fäst på ingenting. Deras målmedvetenhet skrämmer henne. Hon trivs inte med huvudet i sanden trots att deras knuffar gör att hon ofta faller ned i den. Med solens hjälp reser hon sig likt en ros, öppnar sina kronblad, öppnar blicken och möter dagarna, ser dem bli nätter. Hur allt börjar om igen med lågmält fågelkvitter utanför sovrumsfönstret.

Hon reser sig när de passerat. När tunnelbanan lämnat perrongen är omgivningen hennes igen. Då kan hon sätta händerna mot det kalla golvet och lyfta blicken. Hon har rest sig ur askan. De har redan glömt vem hon är.