120910 peptalk

Fotsteg som ekar. Den konstanta tystnaden. Kompakt som dimma, dränker som oceaner. Göm ditt skinn under filtar och balansera på trådarna i dem. Mörkret retas med dig. Älskling. Glöm inte dina ljusa ögon, ficklamporna, i garderoben, ta fram dem. Lys din väg och tveka aldrig. Du förstår väl vad jag menar med det? Du måste fortsätta gå.

Menar; flera gånger har det hänt att jag stannat i mörkret, i rädsla av att promenera ensam. Hitta min väg på egen hand. Det hjälper inte att stå still. Det hjälper inte att vara rädd. Den som ändå hade lite mod att dela med sig av. Den som kunde ge en hjälpande knuff i ryggen. Sträcka ut en hand och säga: kom med mig.

Tystnaden är konstant, kompakt, går från klarhet till klarhet gör du. Dina armar, ben kommer inte att spricka. Dina lungor kommer att fortsätta andas. Du kommer inte att gå sönder. Vi är människor, vi spricker inte som porslinstallrikar och glas. Om någon tappar oss, går vi inte i tusen bitar likt en vas. Vi får blåmärken. Skrapsår. Men vi går inte i tusen bitar, oavsett om det känns så eller inte.

Jag har alltid trott på dig, du vet det va? Jag har alltid trott på din styrka, ditt intellekt, dina hjärtslag. Dina ickebrutna ben. Ärligheten i dina ögon -

jag följer alltid dina råd.

När natten blir kall och världen diffus, vet jag aldrig var jag är. Struntar i det, fortsätter gå för att komma ett steg närmare dig. Vi river barrikader. Min längtan är din. En dag drar vi härifrån, du och jag. Jag är otrygg utan dig. Du har en styrka oavsett vad du tror. Oavsett för många timmar tillbringade under täcket. Du tar dig alltid upp därifrån, förr eller senare. Jag tror på vår styrka. Det vi kan uträtta tillsammans.



(& jag tror att jag har de finaste läsarna, ni gör mig himla glad.
förlåt att jag är dålig på att svara på era kommentarer)