Förlorar kontakten med personer jag alltid värderat högt. Vet inte vems fel det är. Kanske kan man inte skylla på någon. Vi tappade bort varandra någon gång i våras.
I Kungsträdgården blommade träden, rosa blommor som ingav hopp i vintertrötta kroppar. På caféer tog man med sig kaffekoppen ut och satt invirad i en filt. För det var ju vår, det var ju aprilmaj och då ska man kunna sitta ute och dricka sitt kaffe. Helst utan att frysa. Det var de första dagarna man kunde gå ut utan jacka, man satte sig i en park och rökte en cigarett -
bara för att det gick.
Någonstans här tappade vi greppet om varandras händer. Vi slets åt olika håll för att finna nya händer att greppa. När det kommer till politik har vi ungefär samma värderingar men när det kommer till varandra har vi nog inte det.
Retorisk fråga: värderade jag er högre hela tiden? Det finns nog inget svar på det. Saker händer. Livet förändras med vårvindar, sommarvärme, höststormar, vinterkaos. Det är inget man kan rå över. Jag tänker på er ibland. Ganska ofta till och med.
Med de senaste dagarnas kaos och dimma, har jag lärt mig någonting. Aldrig ska jag glömma att visa uppskattning till de människor som verkligen är viktiga för mig, personer jag kanske inte kramar tillräckligt ofta, berättar hur mycket de betyder för mig. Sådana personer som inte går att ersätta med vare sig en ny tröja eller en ny bekantskap. Det var tisdag och jag tände ljusen i mitt fönster, kröp ned i sängen och kunde inte förstå vad som hade hänt. Det blev onsdag och solen sken men jag förstod inte varför. Jag önskade det omöjliga.
Jag förlorade nästan mot livet häromdagen och
att nästan förlora mot livet gör att man öppnar ögonen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar