Vi lever olika liv i samma värld. Bryter inga ben när vi skyndar oss till tåg och bussar. Har vi tur gråter vi oss inte till sömns. Jag drömmer om vitmålade hus i andra länder. Där kullerstensgator ringlar mellan husväggar, där solen faller in genom smutsiga fönster och skapar mönster på golvet. Drömmer om skrivblock och pennor, målardukar och analoga filmrullar. Tröttnar tidvis på hur min vardag ter sig. Längtar efter en ny utsikt och nya ögon att se med. Ett uppvaknande. En pånyttfödelse. Ett nytt ansikte som möter min blick när jag vänder mig mot en spegel. Väntar en förändring. Ett datum i en kalender.
När ni springer förbi mig i rulltrapporna fryser jag till en aning. Vägrar springa efter er. Vägrar ha bråttom, har inte bråttom. Hur kan man ha bråttom in i framtiden? Den kommer av sig självt. Vi lever i den nu.
Radar upp ord: lockiga hår, trötthet, magont, tystnad. De bildar aldrig ordentliga meningar. När jag ljudar varje stavelse hamnar de i fel ordning. Allt är i oordning. Mitt hår, mina kläder, timmarna på mitt dygn, mitt behov av sömn, min målmedvetenhet, mitt liv. Det är ett spinnande kaos, mitt synfält är batikmönster. Reser mig långsamt och söker händer att hålla i. Har dessa händer någonstans men inte hos mig idag. Är trädet som faller i skogen när ingen ser. Är krusningarna på vattenytan som ber om någonting mer.
Behöver sakna det jag för tillfället avskyr. Kan man lära sig det?
vackert.
SvaraRadera