210910 först när regnen kom och högervinden ven

I. Vänner. Ovänner. Bekanta. Mörka moln över Sverige, tunga regndroppar som fastnar i håret och gör sikten oklar. Troligen är vi många som är aningen rädda och besvikna nu. En smärta som sätter sig i hela kroppen, det är värre än huvudvärk. Jag är rädd. Jag är besviken. Jag är ledsen över att världen inte öppnar sina armar för andra människor. Vi kastas bakåt och vi är många som stretar emot. Vi är nittiofyra procent som stretar emot.

Än har detta inte sjunkit in ordentligt. Att Sverige, ett land som jag alltid upplevt som någorlunda jämlikt nu riskerar att bli än mer segregerat. Vårt land är splittrat. Jag är splittrad.

II. Hur många hjärtan har vi? Det är hjärtan bör vi dela på. Ingen vill leva i symbios med människor som har stenar i bröstet. Dessa borde få delar av vårt pumpande blod, våra syresatta kroppar och pulserande hjärtan. Vi har alla saker att lära, erfarenheter att ta del av, historier att lyssna på. Detta bör vi göra. Vad skulle livet vara om man inte lärde sig någonting utav det?

III. Jag behöver inga knytnävar att slåss med. Vägrar behöva använda knytnävar och vapen för att göra min röst hörd. Tror på att det finns andra sätt. Bättre sätt. Trots uppbyggd frustration, ilska och sorg tänker jag inte använda någonting annat än ord. Aldrig någonting annat än ord.

IV. Ute är det höst. Inne blommar nya blommor varje dag. Doften av sommar sprider sig i vardagsrummet och tänder man lamporna och blundar, är det nästan som att stirra in i solen. Jag är inte mörkrädd, eller, jag är åtminstone inte rädd för det naturliga mörkret. Det finns annat mörker att frukta.

Vi vattnar våra blommor för att se vår och sommar födas på nytt. Födas på ny mark. Vi väntar ut regnet och stormen. Det är inte mörkret som är farligt, utan vad som möjligtvis skulle kunna finnas i det. I det där mörkret.

Och jag menar;
nu när det sitter Sverigedemokrater i vår riksdag,
verkar monster under sängen väldigt harmlösa.