071010 the book on the shelf

Vissa böcker fastnar jag inte för. Jag läser sida efter sida utan att orden sätter sig i huvudet. De ruskar inte om mig, förändrar inte min värld. Ändå kan jag inte lägga dem åt sidan, någonting tvingar mig att läsa ut dem. Kanske väljer jag att läsa dem vid fel tidpunkt. Vissa böcker slukar jag som eld slukar trä. Lämnar knappt kvar bitar av kol på marken. Meningarna liksom virvlar in i mitt hjärta och väljer att stanna där.

Andra böcker ligger bredvid mig eller står kvar i hyllan. Länge.

Precis som du eller han eller hon inte fastnar för vissa människor. Vi ser varandra dag efter dag men ingenting vi säger fastnar. Ingenting ruskar om oss, inget förändrar våra världar. Det kan vara svårt att lägga människor åt sidan också.

Såhär: Flera nätter i rad har jag drömt om samma person. Detta är en person jag inte längre känner. En person jag inte vill känna, en person jag aldrig känt. Vi träffades vid rätt tidpunkt men sedan blev allting fel. Meningarna som cigarettrök, flöt upp i luften och försvann, tunnades ut, blev ingenting. Ingenting i hjärtat. Inga pistolskott som sätter sig längst in i kroppen och är omöjliga att ta bort.

Vi liksom slukades upp i olika världar. Jag i mina böcker. Den andra i någonting annat. Jag vet inte vad. Kanske var det rädsla, kanske var det orkeslöshet. Kanske var det bara livet som kom emellan. Sådär som livet tenderar att göra ibland.

Oavsett vad det var, vet jag att jag är trött på dessa drömmar. Dessa små filmer som spelas upp i mitt huvud när jag inte kan kontrollera dem. När jag inte kan stänga av och gå ut. Min kropp är i viloläge, mitt huvud är på resa någon annanstans. På samma sätt som jag önskar att jag var på väg någonstans. Någon annanstans än med tåget in till stan, hem från stan. Kanske på väg till en annan stad.

Åt vilket håll skulle du flyga om du hade vingar? Skulle du besöka min stad eller har du tröttnat på den, precis som jag? Tystnaden på tunnelbanan är ett vakuum, allt som hörs är fötter som skrapar. Mina tankar blir så klara i den sekunden. Hör nästan blodet i mina artärer, vener. Känner bröstkorgen röra sig upp och ned. Andas in, andas ut. Inga barn gråter, inga avlägsna skratt. Bara tystnaden, ett vakuum.

Inga sagor att ty sig till,
någon slog hål på min idyll.