Hon bär en halmgul korg med röda äpplen i ena handen. Hon håller hårt i korgen när hon skyndar sig ned för trapporna. De har länge kallat henne Äppelflickan. Nästan varje gång man ser henne kommer hon ut ur en matbutik med tre röda äpplen. Hon bär dem i sin vänstra hand, hennes låga skor klapprar som tåget mot asfalten. Hennes steg är inte bestämda men de är på väg någonstans.Hennes steg är alltid på väg någonstans.
Hennes hår är lika rött som färgen på äpplena. Hennes knallblå ögon söker ingen annans blick. Hon är fokuserad på sin egen väg, hon vet vart hon ska och hon bär äpplen i handen. De är röda som de giftiga äpplena i Snövit med en skillnad; de är inte farliga. Det finns ingenting farligt med de här äpplena.
Hennes kliv är stora och blickar fastnar i hennes nacke, på henne. Hon försöker alltid strunta i de där blickarna som bränner. De blickar som är salpetersyra, eld. Det är frågande blickar, det är sådana blickar som undrar vem hon är, vad hon gör här. Hon låter benen styra henne, låter hjärtat styra henne, håller hårt i äpplena.
De kallar henne Äppelflickan för att hon alltid bär på äpplen. Ofta är det tre äpplen som ligger i korgen. Korgen är sliten men fortfarande hel. Den är som skapad för att bära äpplen, liksom hon. De tre röda äpplena är det enda som bär färg i oktoberdiset. Om det är möjligt så blir asfalten ännu gråare, himlen ännu dystrare, Det är ett konstant regn över henne, hennes äpplen. Små vattendroppar och hennes tre röda äpplen är i blickfånget. Det är tydliga kontraster, grått mot rött.
Hon har en korg i handen. I korgen tre röda äpplen. Nästan alltid ser man henne med tre äpplen i en korg. De kallar henne Äppelflickan och ingen känner till hennes egentliga namn. Vem hon är. Det är äpplena de ser. De lysande äpplena och inte de lysande ögonen. De ser den slitna korgen och de slitna skorna. Inte hennes bleka leende, hennes hår som rör sig i vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar