Igår. Söndag. Det är märkligt tyst och inga fotsteg, inga hjärtslag hörs. Motorljuden är dova och när vinden rör vid trädens grenar märks det knappt. En dag i vakuum, en känsla begraven sedan igår. Sömnlösa nätter och ont i kroppen, mina ord är aldrig skrivna i sten. De kan raderas, glömmas bort.
Idag. När klockan slagit sju är det redan mörkt. Kvällen lägger sig över staden i en hastighet ingen känner igen. Man lever genom årstiderna utan att reflektera över dem. Jag glömmer att ta på mig en tjockare tröja, straffet är att frysa tills hela kroppen skakar. Rysningar längs ryggraden, ingenting hjälper nu. Inga ficklampor, inga gatlyktor lyser upp vår väg.
Vi går emot vinter och jag är rädd. Är redan trött på att frysa, fruktar snöoväder och rödfrusna händer. Kalla nästippar som inte blir varma förrän flera timmar efteråt. Fruktar ensamheten som drabbar mig samtidigt som den första snön faller, fruktar frusna tår och vindar som river i ögonen, kinderna. Jag är rädd. På riktigt rädd. Jag vet inte hur jag ska överleva.
Solen får träden att börja brinna. Deras klara färger blir ännu klarare och fastän de är på väg att dö, möta vinterns koma, ser de mer levande ut än någonsin. Hur kan de bli vackrare för varje dag som de går mot sin död, när jag bara kommer att förfalla? I mitt nästa liv kanske jag blir ett träd; när min kropp förmultnat och blivit jord kan den hjälpa ett träd att växa. Då kommer även jag kunna sträcka huvudet mot skyn och nudda vid himlen på ett annat sätt. Lysa i guld som ekarna, stå rak och stolt som asparna. Leva hela vintern, precis som granarna.
Om jag ändå vore ett träd och var säker på var jag hade mina rötter,
som hade en krona vacker och mod att stråla, även om natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar