Jag vill bara hålla om dig så hårt att dina ben knäcks, att din sköra kropp faller rakt in i min. Jag vill bara att du ska ta mig långt härifrån, att du ska ha vingar som bär mig. Att jag ska ha vingar som bär oss. Att mina ostadiga ben ska bli tillräckligt stadiga för att kunna röra sig mot dig. Med bestämda steg, ingen svaghet, inget velande. De har gått vägen mot dig, fram till dig och nu vill jag stanna där.
Under ett par dagar, under stjärnorna, framför staden. Nattens lampor som enda vittne. Där förändrades jag till någonting bättre, där blev min värld någonting bättre. Där ville jag för evigt stanna. Stanna tiden och aldrig låta den försvinna. Iväg med en buss. Där man inte behöver drömma, utan där det finns precis framför mina ögon. En mjuk hand mot den högra kinden. Där vi andades samma luft. Alltid borde vi andas samma luft. Förstår du vad jag menar?
Det är tjugohundratio, det är höst i Stockholm och jag halkar fram över löven. Bambi på is. Bryr mig inte om kylan, har ont i hjärtat. Den här känslan är ny för mig. Du sa att du aldrig haft svårt för avsked, att du kommer gå sönder nu. Jag går rakt ut i vägen, vad spelar det för roll? Jag går sönder med varje andetag, det påminner mig om en morgondag jag inte vill möta, trots att jag måste. Du har fått mig att tro på mänskligheten igen. Fått mig att tro på kärleken.
Jag bad dig ge mig hela världen och trots naturkatastrofer skulle den kunna bli vår. Ändå. Du har redan gett mig bitar av den, lagt dem framför mig.. Du ger mig pusselbitar av den värld som borde vara vår. Den värld som kan byggas upp, med tålamod kommer den att resa sig ur gräset upp mot skyarna. Snart; om du är med och lägger första stenen.
i natt sover jag med dig på min arm, inte i din fysiska form
men med någonting som varit ditt, någonting som påminner mig om dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar