191010 ett hjärta som suckar det längtar

Hon lämnade sitt hjärta i en bröstkorg som inte var hennes egen. Hon lät det färdas alldeles för många mil ifrån hennes lägenhet. Hon litade på bröstkorgen hjärtat hamnade i. I det hjärta som sakta försvann, fanns alla hennes drömmar. De drömmar som hon trodde att han kan uppfylla nu. Hans nyckelben var vassa nog att låsa upp dörrar, öppna dem. Hans röst en tröst mellan lakan. Miljoner mil därifrån.

Hennes värld är: rubbad, upp och ned, skakad
Han befinner sig i mitten av universum och hon befinner sig intill honom. Hans inre är fyllt av planeter som snurrar, hans närvaro får solen att lysa över dem. På planeterna han bär inom sig finns syre, gräs och djur som betar av gräset. Planeterna är levande, liksom honom. Ögonen är Vintergatan. Hans ögon är rymden att förlora sig i.

Hon räknar dagar, timmar, minuter. Tills de infinner sig på samma tågstation. Där de ska mötas igen, som om det vore en dröm. Hon stickar, hon går ut och runt. Lånar böcker, lämnar tillbaka dem igen. Glömmer bort att äta ibland, rör sig långsamt. Försöker få tiden att gå. De sömnlösa nätterna skulle läka henne om han var där. Nu river, sliter de i hennes lemmar och lämnar henne förstörd, när hon tillslut faller i orolig sömn. Varje ögonblick är hans.

Alla ord han sa är sparade i hennes långtidsminne och hon tar fram dem ibland. Lägger dem bredvid sig som mjuka kuddar. På orden kan hon luta sitt huvud. Bergen inom henne kan höra henne skrika. Regnet torkar hennes tårar när hon gråter. Himlen ovanför henne är full av flygplan på väg därifrån. I dem talas ett främmande språk, precis som hennes inre talar ett språk hon inte förstår. Aldrig har hon hört det förut men hon tror att hon vet -

rösten ber henne hålla ut