211010 vi har tagit klivet in i världen

Byggnader ska rasa ned, nya ska växa upp ur gräs och sten. Sträcka sig mot skyarna, öppna kronbladen mot himlen. Där havet möter land, sjunger fåglarna starkare om barnen som lekt där, i sanden -

tills regnet en dag började falla.

Att möta ännu en dag med grå himmel och svaga ben. Oknutna kängor och kalla händer. Det enda som hörs där är vindens sus. Alla tankar, alla känslor. Allt är himlar, oskyldiga blå himlar. Det är ditt om det är mitt. Det finns inga beskrivande ord, ingenting kan beskriva dig. Och om himlen rasar ned, likt World Trade Center gör det ingenting om vi står under den. Det är inget terrordåd. Himlen är ett lakan, en säng, gräset våra fötter kommer att vila på. Ingenting kommer att skada oss, inte ens tårarna som faller är skadliga. De är inte salpetersyra, saltsyra. Det är helande vatten men de är inte välsignade av någon gud. Den asfalt som är vår att gå på kommer aldrig att gå i bitar. Våra händer kommer att hålla fast vid jordens kant och det kommer inte göra ont att falla -

om vi faller.

Du är ögonblicket med smak av honung, minnet i solen, du är skrattet i stjärnornas sken. Du är allt det och så mycket mer. Du är fjärilar och värme i magen. Fåglarna som cirkulerar ovanför mitt huvud. Du är saknaden som känns i hela kroppen.

Du är hela världen; hav och sjöar, berg och skog,
du skapade den världen, när du log.