231010 om att halka runt på isklädda gator

Min mamma tänder rökelser och doften sprider sig i lägenheten. Doften lägger sig över tystnaden, den tystnad som uppstått sedan de gick härifrån. Hon betraktar mig uppifrån och ned. Hon ser in i mina ögon, ser på mina händer, mina ben, mina armar. Hon säger att jag är vuxen nu. Kanske är jag det. I alla fall är jag äldre än jag var igår. Hon häller upp ett glas vin åt mig och säger att jag ändå är myndig snart.

Kanske är jag vuxen nu. Mitt hjärta har i alla fall vuxit, slagen i det är starkare och hårdare än förut. Det kanske är ett tecken på hur jag åldrats. Imorgon är jag en fossil, utskuren i sten. Min mamma säger att jag är vuxen nu och hon brukar ha rätt.

Min mamma blåser ut ljusen och sätter sig ned igen. Smörjer in sina händer och drar ett djupt andetag. Tycker att jag ser äldre ut. Än har jag inga rynkor men kanske syns det i mitt ansikte att det är nu livet börjar. Kanske blev jag vuxen när den första snön föll och den föll igår. Blev jag vuxen igår? När jag gick ut för att röka och höll på att halka på isen. Halka likt ett rådjurskid, smala ben i kängor och uppspärrade ögon. De glittrar i solen, de blir mörka om natten.

Samtidigt faller ett regn i en stad jag inte befinner mig i. Det är ett hårt regn som slår mot rutorna. Du går där, i regnet. Jag kan se det framför mig. Dina andetag blir ånga och dina händer djupt ned i fickorna. Fryser du då? Jag vill gå där, bredvid dig. Snart kommer jag att göra det. Låta dig ha din hand i min ficka istället, hålla om den. Hålla om dig. I regnet om det regnar, i solen om den vill skina. Under stjärnorna om de är tända. Där; bredvid dig.

Jag räknar ned. Om två dagar blir jag myndig. Snart är jag hos dig igen.