Jag är ett barn med feber. I din famn får jag tröst och värktabletter. Du håller om mig och lindrar min sjukdom. Där behöver jag inte spela teater, karaktärerna jag byggt upp dör sakta ut. Det finns ingen anledning till att inte låta dem dö. De är frostbitna lövträd när hösten blir vinter. I din famn släpper jag ut allt.
Och någonstans är jag på väg, någon gång släppte jag kraven de la på mig. Jag sänkte garden. Brydde mig inte om att hålla upp skölden, valde att hålla huvudet högt istället. Sprider ut rosenblad längs vägen vi går. De smälter under våra fotsulor, de leder oss hem.
Ett barn med feber försvagas om det inte får sömn. Det var längesedan jag sov ordentligt. Sedan jag träffade dig har jag haft annat för mig, sova om nätterna är inte prioriterat. Drömma gör jag om dagarna nu. Sedan jag träffade dig. Blickar ut genom tågfönster, tunnelbanefönster och fönstret på mitt rum. Husväggar och skog passerar men jag ser bara dig.
Snön smälter bort när temperaturen stiger och regnet faller. Jag går hem igen och väntar på att den här dagen ska ta slut. Snart är det måndag och jag som alltid hatat måndagar kan knappt bärga mig. Låter bilden av dig etsa sig fast i mitt inre.
Jag drömmer om dig hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar