Dagarna de tillbringade tillsammans var vackrare än ett manuskript till en kärlekshistoria som visas på biograferna. Hur hon skakade i hela kroppen när hon gick längs perrongen för att möta honom. Hur cigaretten i högerhanden inte kunde vara stilla. Hur alla hennes sinnen vidgades när hon såg honom; händerna i fickorna på en fiskbensmönstrad rock. Hans smala ben i kontrast till den grå, tunga asfalten. Hans lockiga hår. Hur hennes hjärta slog dubbla slag när hennes bröstkorg mötte hans. Hur overkligt det var att falla in i hans famn. Hur naturligt det kändes att gå vid hans sida -
hand i hand.
De rörde sig i takt med varandra, jämna fotsteg och sulorna slog i marken exakt samtidigt. Som om de alltid gått bredvid varandra. Att falla handlöst är vackert. Att det är i hans armar hon faller, gör det ännu vackrare. Hans händer är lite större än hennes, hans axlar aningen bredare. Det är nog meningen att de ska vara tillsammans. De passar ihop likt pusselbitar.
De gick hand i hand och han gömde hennes hand i sin ficka. Hans händer var alltid varma. På samma sätt minns hon hans bröstkorg. Varm och ett hjärta som slår inuti. Mellan lakanen var han alltid den varma av dem. Hon fick gåshud både av kylan och hans händer. Ibland var de barn som tappade ut allt godis i biosalongen, skrattade tills tårarna rann. De som gick runt bland hajar och ormar, spelade sällskapsspel. Ibland var de vuxna som förde diskussioner och stängde dörren för att förbli ostörda. De grät mot varandras nakna hud. Han lät henne vila huvudet mot sitt bröst. Han kände sältan mot sina fingertoppar. Hur det brändes när han torkade bort dem.
det heter home is where your heart is och hennes hjärta finns på västkusten
Åh vad fint. Och visst är långdistans pain in the ass men samtidigt blir de dagarna man faktiskt träffas så sjukt bra. Inte för att dagarna inte skulle bli bra om man träffades varje dag men alltså hm, den första kramen är to die for.
SvaraRaderavar detta första gången ni träffades? låter hur fint som helst i alla fall. puss.
SvaraRaderaLea; åh, jag vet men sen kan det bli sådär olidligt tomt ibland. sedan inser man hur värt det är att lida lite ibland.
SvaraRaderaEmma; nej, andra eller fjärde. beroende på hur man räknar. det är fint! puss.
Var du på Universeum förra onsdagen möjligtvis?
SvaraRaderaHaha, jo, det gjorde jag. Tyckte du såg lite bekant ut och du stack ut rätt så mycket (på ett bra vis) bland alla småbarn och så. Rätt så iögonfallande.
SvaraRadera