Regnet bryter sig in under mina kläder och rör vid min hud. Dina fingertoppar som regndroppar, varma. Tryggheten jag känner när jag vilar mot ditt bröst och hör dina hjärtslag. Känner hur tunna mina cellväggar är. Att jag är suddigare när du inte är här, jag kan inte se klart. En tanke som värmer i fördjävliga november:
En månad. En månad sedan jag kände dina armar runt mig för första gången. En månad sedan du strök din hand över min rygg. Vi gick längs samma gator, du bredvid mig. Hur vi hela tiden nuddade vid varandra. Axel mot axel, arm mot arm. Hur dina fingrar snuddade vid mina och hur jag nervöst drog bort dem. Att jag var så rädd att falla -
falla för dig.
Hur dina ögon mötte mina, hur du såg mig som ingen annan sett mig förut. Hur du lyssnade på vad jag sa. Tystnaden när du fick läsa mina texter, hur mycket det betydde när du sa att de var bra. Vi gick på Mariatorget och du kastade löv på mig. Hur vi hela tiden ramlade in i varandras armar och skrattade. Tillsammans. Gatlyktorna smekte asfalten där vi gick. Vi föll för varandra inför Stockholm, när det var nattens tur att falla, låg vi redan vid varandras fötter. Att oktoberkylan inte spelade någon roll. Hur vi visste redan då.
Det blev nog vi i samma sekund som du såg på mig första gången.
egentligen är det inte så länge kvar men det känns som en evighet.
SvaraRaderainget annat spelar någon roll när vi vet,
jag är din och du är min.
att vi både två ungefär samtidigt släppt in,
en ny känsla, ett nytt hjärtslag.
vi lär oss leva med det varje dag.
vår nya dygd,
likt en kärleksbrygd.
bubblade det upp inom oss.
så nu behöver ingen av oss slåss,
mot demonerna inuti vår kropp.
hjärtslagen har gett hos hopp.
puss älskling.