171110 deras olika världar

I: Hon sitter på en svart stol, vilar ryggen mot ryggstödet. Kutryggig. Det där med att sträcka på sig är någonting hon alltid varit dålig på. Det har hon fått höra. Spegelbilden reflekteras i en glasruta och händerna är röda. Kalla. Bröstkorgen rör sig upp och ned, då hon andas lugnt. Känner hur luften forsar ned i lungorna för att sedan släppas ut igen. Det röda håret är lika rufsigt som när hon vaknade i morse och ögonen lika trötta. De blå, de lugna bakom svartbågade glasögon. Rummet reflekteras i dem.

Käken drar en hård linje som möts i en haka som sticker ut en aning. Den är lika rund som kinderna när hon ler. Äppelkinder, lätt röda av rouge och kylan som bitit i dem. Läpparna torra som sand, läppstiftet hon applicerade innan hon sprang till tåget klockan sju i morse är borta sedan länge. Under luggen syns två mörka ögonbryn, mellan ögonen en liten näsa.

Kroppen krum, ihopdragen för att finna värme. Benen i kors, de svarta jeansen slits mot varandra och anklarna avslutas i ett par bruna kängor. Hon sväljer, smaken av tobak och tjära ligger kvar i gommen. Det är tidig förmiddag och hon drar djupa suckar. Försöker få upp syret i hjärnan, för att få kraften att sträcka på sig. Hennes ögon lika dimmiga som den vita dimma som spridit sig över staden.

II: En tjockstickad tröja ligger på golvet. Som om den bara hamnat där i all hast. Ärmarna åt olika håll, mönstret blir tydligt mot den ljusa parketten. Blå och vita trådar möts och bildar snöflingor och prickar. Någonting man tydligt förknippar med den annalkande vintern. Dess snötäckta gator, hur gatlyktornas ljus bara blir prickar på avstånd. Från fönstret faller ljuset in på tröjan och dess färger blir en aning klarare. Hans doft sitter kvar i garnet, han har lämnat sitt avtryck i den. Långt innan den hamnade på golvet.

På skrivbordet ligger studentmössan kvar. Den är fylld med minnen från den dagen han blev fri. Minnen från tre år av intensiva studier och nya möten. Personer han träffade då. Personer han höll om och lovade att de skulle ses snart igen, dricka en kopp te eller äta lunch. Bläckblå bokstäver på insidan av tyget; hälsningar till honom, lyckönskningar och framtidsutsikter. Studentmössan är en symbol för den tid som varit och den tid som komma skall, hur hans liv har förändrats på några månader. Hur han tvingades växa upp, bli vuxen, på bara några timmar.

Lakanen i sängen har samlats i en hög. Ett täcke, två kuddar och ett underlakan bildar en mjuk kropp. Han har klivit upp ur sängen och lämnat den orörd. Det fanns ingen tid att bädda ihop den, dela på den mjuka kropp de bildat. Det var ingen idé att slita dem ifrån varandra. På kudden har han lämnat spår, små lockiga hårstrån har lämnat hans huvud och fastnat i tyget. Hur han rest sig upp och gått därifrån utan att lägga allting på sin rätta plats. Lakanen är fortfarande varma.