221110 i mina muskler bara sockerdricka

Under mina naglar har spåren av dig etsat sig fast. Det är som klister under min hud, där är du. Dina fingeravtryck fastnar mot min hals. Dina andetag lugna, tunga. Som rep runt mina armar håller du mig kvar, där jag vill stanna. Dina ögon är de enda stjärnorna himlen kräver. De lyser som solar, de värmer mitt vinterbleka skinn.

Hon sjunger kärlekssånger för min hud
Hennes tunga skriver mjuka melodier
på ett ungt bröst där håret börjat växa
först nu

Dina ögon är ärliga och även när tystnaden infinner sig mellan oss har de massor att säga. Ögonfransar som slår mot kinden nedanför. Hjärtslag och klockslag, en bit ifrån oss hörs kyrkklockor ringa. Tiden går alldeles för fort. Utrymmet mellan oss förminskas egentligen för varje sekund men jag hatar att följa dig till Stockholm central, veta att du är på väg ifrån mig -

om än bara för några dagar.

Det är alldeles för många mil mellan oss. Det fysiska avståndet är stort men du är fortfarande hos mig. Dina händer vilar mot min midja än. Drar jag streck mellan dina födelsemärken bildas en karta. Det är en karta som visar mig vägen till dig. Var du än är, i vilken stad du än befinner dig. Dina födelsemärken talar sanning, på samma sätt som mina läppar talar sanning. Mina ord existerar för dig. De är alltid riktade till dig.

Snön faller över hustaken, landar på marken och väljer att stanna där. På samma sätt som jag skulle välja att stanna hos dig längre än det kanske är möjligt. Våra fötter skulle välja att gå samma väg, du skulle vara vid min sida. På samma gator skulle vi gå, vi skulle passera samma byggnader och dina händer skulle värma mina. Gömma sig i din jackficka, du skulle hålla min hand hårt. Lika hårt som hjärtat slår.

I ett ögonblick fyller mina egna andetag ut tystnaden och tomheten rasar över mig. Saknaden lika konkret som temuggar och tavelramar, fotografier. Lika konkret som ord nedskrivna på papper. Du har målat upp en ny verklighet i mig. En ny tid, ett nytt liv.