241110 vaknar vi i samma landskap med samma tanke

I I hennes lungor paketeras vinterluft. Den är kall och den skickar signaler till hennes muskler, hennes hjärta. Snöflingor har fastnat i hennes hår, frost på hennes innanlår. Gömd i lakan, en koja av mjuka tyger och värmande filtar. Ett ide, en plats att försvinna in i. Tvinga drömmarna att ta henne med sig därifrån. Bort till en plats där solen landar i hennes ögon, på hennes axlar. Där hennes torra hy blir mjuk igen. Hon skapar en värld dit hon kan bege sig, så fort snön lagt sig över gräsmattorna. Hon har alltid varit duktig på att fly.

II Det handlar inte om att finna flyktvägar. Det handlar inte om att sätta upp mål, strukturera upp i vilken ordning man ska äta grönsakerna (tomat, gurka, isbergssallad skuren i små, små bitar). Det handlar inte om i vilken ordning man tar på sig kläderna (strumpor eller byxor först). Inte heller om strumpornas färg (vita eller blå). Det finns ingen mening i att titta under sängen varje kväll innan man somnar, det är ingen idé att leta efter spöken och monster. De finns någonstans och troligtvis inte under sängens knakande stomme. Hur förutsägbart skulle inte det vara? Spöken och monster är listigare än så. Det handlar inte om att hela tiden vara rädd. Det finns ingen mening med det.

III Mitt liv kretsar kring avgångstider, centralstationer, vilket spår tåget avgår ifrån. Är det InterCity eller X2000, plats vid fönster och med bord. Att se Sverige passera utanför fönstret, höra stationer ropas ut i högtalare. Mitt liv kretsar kring att till slut gå av det där tåget, vara framme, komma hem. Det är dina hjärtslag i mitt bröst, din luft i mina lungor, varmt vatten ska skölja över oss när stormarna rasar. Du är det perfekta gömstället, den med kraft nog att skydda mig från det som gör ont, det som skräms, du lyser upp mörkret så jag inte behöver vara rädd. Du är trygg, du är hemma.