Kvällar. Nätter. Kalla fötter mot kalla golv och en ryggrad mot parketten. Vattenkranar, TV, sirener; allt är bakgrundsljud. Att försöka stänga ute den längtan som bosatt sig i hjärtat. Det där hjärtat som tappat takten, stannar upp i synkoper ibland. Crescendon och diminuendon, långa pauser mellan slagen. Pianospel och mjuka röster dansar ut ur högtalare men fyller aldrig ut tomrummet. Det tomrum du lämnat efter dig.
En säng alldeles för bred, den gör det svårt att sova. Med tunga andetag i kudden och tankarna långt borta. I rummet är det svart, utanför är det natt - stjärnklart och iskallt. För varje steg man tar sprids skimrande snöflingor i ett regn av is. Långt borta hörs ljudet av tåg, de som rusar fram längs metallisk räls. Ett dovt ljud, som hovar mot asfalt. Kalla skenor och det gnistrar. Allting gnistrar men någonting har domnat bor. Blod som stelnar, fryser fast och slutar rinna. Det är kallt. Det är kallt och dina händer är inte här, de kan inte värma mig.
Hör bara hjärtslag i otakt.
Du får mitt blod att rinna i en annan hastighet, du gör det varmt, du får det att bubbla över. Du får mig att koka över. Det finns kvällar, nätter som är tyngre än andra. De är stenar mot axlar, i bröst. De är klumpen i halsen. De är frusna tår och ett dimmigt inre. Dessa kvällar är vassa mot huden, ännu vassare mot hjärtats delar. Inget kan man göra för att vänja sig. Kvällar, nätter som slår hårt i skelettet, som att dunka huvudet mot betong. Nätter kallare än snö. Kall som en isvak. Ensamma nätter och
hjärtat slår i otakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar