De balanserar på tågräls, sköra trådar, går längs järnvägsspår. Hjärtan tyngda men fyllda till bredden av värme, av kärlek. Från hans skulderblad skjuter vita vingar ut, två vita vingar. Täckta med fjädrar är de; starka och beskyddande. Han är en beskyddande ängel, en hjälte i vintermörker. Den trygghet hon behöver men det är han som kastar sig ut. Han kastar sig ut mot vattenytan och hoppas på att landa rätt. Aktar sitt hjärta, försiktigt, där finns hon. Han rör sig mot en ny stad, fysiskt och mentalt. Hon är redan där. Hon är tågrälsen som för honom närmare sig.
Hur hon inte kan vara utan honom längre.
Hur han ber henne ta honom någonstans.
Och hon drar honom till sig.
Hans hjärta är varmt och mjukt, hennes fötter vet åt vilket håll de vill gå. Han tror på framtiden, hon gör sitt bästa för att våga tro. Alltid har hon varit rädd. Aldrig har hon varit så säker. Det finns bara tre ord som kan beskriva hela scenariot, det finns bara en destination (hans famn). Han är redan på väg därifrån. Över hustaken knastrar stjärnor och nästan går de att få tag i. Hon blundar, hans ansiktsdrag uppenbarar sig bakom hennes ögonlock. En bild som fastnat på näthinnan, ord som fastnat i halsduken. Mjuka ord som kylskåpspoesi, värda att plocka fram när kylan biter i kinder. Hela havet stormar i deras kroppar, trots att natten är lugn. Gatan tom och tyst.
Hur de kastar sin in i, kastar sig ut i
En värld bara de två har tillgång till
Tar reda på hur nära man kan komma
Och han drar henne intill sig
om det inte var så att jag redan grät hade jag liksom börjat nu, för du skriver så fint. puss
SvaraRadera