Mitt sköra, tunna hjärta: jag ber dig slå i ännu några dagar. Ber dig stå ut den här kylan, den tid vi har emellan oss. Ett avstånd ska minskas och det snart. Vad hade vi annars gjort? Ser hela tiden dina händer mot mitt skinn, dina kläder på någon annan, småsaker som får hjärtat att stanna -
om än bara för en sekund.
Hur gör man för att härda ut? Det är så mycket jag vill be dig om men jag vågar inte fråga. Kanske faller de allra sista pusselbitarna på plats, vi är ju ändå på väg. Det har du sagt: att vi är på väg någonstans. Vart upplysta stigar leder oss vet vi inte men vad gör det. Dina fotsteg bredvid mina, att andas samma luft -
då vet jag att det finns en chans att även jag kommer att överleva.
Överleva skogsbränder, katastrofer, långa ensamma nätter, kanske kommer jag till och med lära mig att älska vardagen. Jag faller som regn. Jag faller som snö. Bildar vattenpölar, smälter, kall. Jag är istäckta sjöar när du inte är här. Jag brinner likt solen om du stannar kvar. En starkt lysande stjärna, varm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar