"Ljug inte" skrev hon med en penna på hallspegeln. Som en påminnelse. Som ett mantra. Någonting hon skulle upprepa tills hon slutade att ljuga. Hitta på saker. Hon hade alltid varit bra på att överdriva historier och ljuga ihop någonting makalöst men ändå trovärdigt. Det imponerade på hennes bekanta, hennes klasskamrater men inte på hennes föräldrar. Hon var alltid den som pratade mest i matsalen, hon berättade om vad hon gjort i helgen och vilka människor hon träffat. Kanske hade hon på lördagen hånglat med den där killen från dokusåpan alla följer.
Och de trodde på henne.
Hon var nämligen bra på att övertyga människor med hennes lögner. På samma sätt som en politiker övertygar sina väljare, kunde hon övertyga människor i sin närhet att hon var en helt annan person än den hon egentligen var. Hon blev populär i skolan men eftersom ingen stod henne nära nog, kunde de avslöja hennes lögner. På så sätt behövde hon inte ens röja undan bevis. På fest stod hon oftast i centrum, hennes berättelser och hennes inlevelse fick andra att lyssna.
Ibland ljög hon så bra att hon till slut trodde på sig själv.
Det hände att hon skolkade från skolan för att sedan komma tillbaka med en ny historia om länder hon besökt eller hur hon fick ett erbjudande om att vara statist i en brittisk independentfilm. Att beslutet tagits så hastigt att hon inte ens hade hunnit begära ledigt.
Och de lyssnade på henne. Trodde på henne.
Tills hon slutade gymnasiet och bestämde sig för att sluta ljuga. Tänkte att det bästa skulle vara att hålla sig till sanningen, till verkligheten. Så på varje spegel skrev hon "ljug inte", som en påminnelse. Hon satte upp post it-lappar på köksluckorna med samma två ord. För att minnas att verkligheten och sanningen duger.
Och ibland tror hon på det.
det här är så fint, så enkelt och fantastiskt. älskar sista meningen, hur den knyter ihop allting, hur den verkligen tillhör resten på ett självklart - och otroligt smart - sätt.
SvaraRaderadin blogg. alltså. åh.
SvaraRadera