I stearinljusens sken, i en tom lägenhet sitter hon vid köksbordet och läser gamla kärleksbrev. Det var över fyrtio år sedan sist ett vitt kuvert ramlade ned på hennes dörrmatta. Brev fulla med ord om evig kärlek och kyssar i månljuset. Dagar man knappt klarade av utan varandra. Nätter som blev så långa, så tysta, fyllda av mardrömmar.
Hon har samlat dem på hög, lagt dem i lådor och hon tar fram dem ibland när hjärtat känns tungt. Hon vill påminna sig om att livet inte alltid sett ut såhär, att en gång var hon ung och vacker. En gång var hon förälskad. En gång för längesedan visste hon hur det känns att vara så förälskad att det känns som om det lilla hjärtat ska sluta slå. Olycklig kärlek och lycklig kärlek, de kunde avlösa varandra ibland. Den kunde omvandlas hastigt. Hon minns varje pirr i magen, varje kyss på en grön parkbänk, i mörkret, på Drottninggatan, på tunnelbanan, på spårvagnen i Prag. Hon minns varje flyktigt försök till att säga "jag älskar dig", varje gång hon började andas snabbare.
Hon minns sin ungdom och hennes dimmiga, gröna ögon fastnar med blicken på den brinnande lågan. Den låga som sedan länge slocknat i hennes bröst. Hur noga hon än varit med att alltid få tårtbitar som stod upp, blev hon aldrig gift. Männen i hennes liv försvann. Kvinnorna försvann också. Aldrig har hon förstått varför;
vilka fel gjorde hon?
Ändå har hon inte kraft att känna sig ledsen över det liv hon inte levt. Hon har kanske inte varit gift eller fått några barn (alltid hade hon velat ha tre stycken, två pojkar och en flicka), ingen smekmånad (till Indonesien eller Hawaii), inga långa julluncher där någon klagar på att de missar Tomtens julverkstad, ingen svärmor att störa sig på. Hon har sina minnen och sina kärleksbrev. Det som alltid kommer att finnas kvar, även när hennes hjärtslag upphör.
Men vem ska läsa dem då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar