Jag vaknar upp ur en feberdröm, kroppen varm som eld. Drömde om blont hår på hans kudde, hur han försvann längre ifrån mig. När jag vänder mig om ser jag ingenting, ögon som faller ihop och lungor som inte kan dra tillräckligt djupa andetag. Ett huvud som slår, fyllt av bly och kvicksilver. Ett hjärta så tungt att det faller ned i madrassen. Rosslande andetag sliter upp halsen från insidan.
En smak av järn,
av blod i min mun
I drömmen ett par ögon så olika mina; så stora, så bruna, så rådjurslika. Hennes armar tunnare än silkestråd och hennes hår, mjukt som bomull, lockigt som en dröm vilar mot hennes smala axlar. Hennes körsbärsröda mun hela tiden i närheten av din. Hennes ord så mycket mer intressanta. Hennes livshistoria så olik min. Hon är en sådan man vill kunna kalla sin. Och du gör det. I mig sliter det av någonting jag inte känner igen, mina blodkärl så lätta och ögonen stängda. Min kropp ligger still, den är paralyserad och rädd. Som om du aldrig såg mig, det känns som om du aldrig såg mig.
Går upp och inser att världen inte förändrats ett dugg. Snön ligger vit på marken och träden är fortfarande lika nakna. Grannarna har fortfarande ljusstakarna tända i sina fönster, barnen leker fortfarande på gården. De drar pulkor efter sina overallklädda ben och deras fotsteg leder åt samma håll. I mitt huvud råder kaos, i mitt hjärta en obeskrivlig oro -
att den jag är aldrig är nog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar