221210 doftminnen

I ett kuvert din doft och tårarna rullar långsamt ned längs mina kinder och bildar små våta fläckar på mina lakan. Toner strömmar ur högtalare och varenda mening handlar om oss, varenda andetag är vårt. Min redan febersvaga kropp blir ännu svagare när du inte är här hos mig. Och jag trodde att jag stålsatt mig, att jag skulle klara mig utan dessa tunga dagar och nätter. Precis som många gånger förr hade jag fel. Den där elektriciteten som skapas när våra fingertoppar möts, den behöver jag för att kunna tända lamporna i mitt rum när jag blir rädd för mörkret. Den elektriciteten får min pacemaker att fortsätta agera som ett hjärta. Hur blodet stannar upp och försvinner, om än bara för en sekund eller två. Det är saknaden som gör sig påmind återigen. Den saknad jag trodde att det skulle vara lätt att härda ut. För jag vet; snart är du hos mig igen. Och då kommer du att stanna.

Doften av dig lägger sig i min säng, sprider ut sig i mitt rum och tränger undan min egen. Den doft som är din får gärna fastna i alla mina kläder, i mitt hår, i min hud. Den får gärna även bli min. Det är ett tecken på att vi varit nära, så nära som det bara går. Varför skulle jag behöva andas egen luft när jag vet att du sparar din luft åt mig, i din lunga. Där gror den, där blir den än mer syresatt och den är vår att dela.

ur kuvertet plockar jag upp brevet
blundar och andas in,
den doft som är din