Fjorton minusgrader och staden är bedövad återigen. Inte en människa syns till när hon går sin vanliga runda i kvarteret. Ser upplysta fönster, tända adventsljusstakar och det finns en inneboende värme i de flesta lägenheter. Julgranar som doftar av skog, mitt i betongen. Kanske några julklappar under dess gröna, vassa grenar. Knäck på borden och clementiner på fruktfat. I ugnen någonting varmt, på spisen glögg i en kastrull. Den idylliska julen.
Hur de sprungit runt på stan i veckor för att fixa i ordning allt. Hur de vill att den tjugofjärde december ska bli en perfekt dag (vad är perfektion), då barnen tindrar och de elektriska ljusen i granen tindrar ikapp med deras ögon. Hur julklappspapper rivs av och hamnar i högar på golvet. Hur alla skrattar åt Kalle Anka och farfars skämt vid matbordet. Hur mamma skakar lite lätt på handen av nervositet, tänk om allt inte är rätt och hundra procent perfekt. Tänk om skinkan varit inne lite för länge i ugnen och blivit torr. Tänk om ljusen brinner ned för fort.
Hon andas ut och tänker att hennes jul inte ska se ut så. Hon har inte bråttom, det gör ingenting om gröten bränner fast i kastrullens botten. Går ännu ett varv och tittar in genom deras fönster. Försöker få den rätta känslan, en känsla av lugn. Den känsla som värmer bättre än glögg och varma teer. Känna hur varenda vrå doftar kanel och kardemumma. Andas in varenda doft, varenda snöflinga, varenda känsla och ett försök att tro på sig själv när hon säger:
det här kommer att bli en bra jul
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar