Han byter lakan i sin alldeles för stora säng. Arrangerar kuddar, vill ha dem placerade på samma sätt som när hon fortfarande var där. Den stora röda ska ligga till vänster, den lite mindre ska ligga till höger om den stora röda och framför de två ska det ligga en blommig. Den hon sydde av resttyg hon hittade på second handaffären förra sommaren. Den med vita kantband. På den kudden finns fortfarande märken efter hennes händer. Han minns hur hon svor när raksömmen blev aningen sned, han minns hur hon nästan tänkte ge upp. Hur han sa: men tyget är så fint. Älskling, jag kan göra te.
Lägenheten hade de valt tillsammans. De hade jämfört treor med tvåor, innerstadslägenheter med sådana som låg i förorten. De hade till och med varit och tittat på en liten, liten stuga som låg långt utanför tullarna. Till den stugan gick inga bussar, inga tåg, inga andra människor. Där hade de kunnat odla grönsaker på tomten och skapat den oasen de länge pratat om att de ville ha. De hade kunnat bygga upp den där världen tillsammans. Den världen de ville skapa. Hon ångrade sig direkt efter att han sagt till mäklaren att de var intresserade. Hon sa att det var för långt till jobbet, för långt till hennes vänner som bodde mitt i stan. Till slut hamnade de i en allt för dyr tvåa i Midsommarkransen. Hur han ska ha råd med den nu, vet han inte.
Vill han ens bo kvar i en lägenhet där hennes doft sitter i tapeterna, där hennes hårstrån fortfarande finns kvar i soffan, trots att han städat noga? Han har försökt städa bort henne ur lägenheten men det går inte. Hon finns i varenda vrå, varenda möbel, varenda vattenglas. Vill han ens bo kvar i en lägenhet där han går vilse, trots att den bara är fyrtiotvå kvadratmeter? Han är alltid vilse utan henne. Sedan hon gick har han förlorat sig själv. De ljusaste vinterdagarna, vårdagarna, sommardagarna har blivit beckmörka. Fast, å andra sidan är det så svårt att få en lägenhet såld. Och vart ska han ta vägen?
Utan henne, har han ingen aning om vart han är på väg.
vad fint du skriver!
SvaraRadera