050111 och jag vill aldrig vakna upp

ett Under nyårsnatten fylldes himlen av fyrverkeriet och hjärtat med värme. Cigaretter under mörka skyar och att se hur röken stiger uppåt. Inse att bussarna är inställda och gå i djup snö hem. Men inte ensam. Aldrig längre ensam. Hur han sa att jag skulle gå efter honom, försöka träffa rätt i hans fotsteg för att snö inte skulle läcka in i mina skor. Känna hans värme och morgonen därpå äta frukost på sängen, strunta i att det kommer brödsmulor på vita lakan. Vakna upp ur en dröm till en annan.

Han håller om mig och låter salta tårar bilda sjöar vid hans nyckelben. Han låter mig gråta och han låter mig vara svag. I hans armar vågar jag vara svag. När jag känner mig otrygg kan jag luta huvudet mot hans axel och inhalera den doft som är hans. Med den doften i min närhet är det omöjligt att känna sig annat än trygg. Hans doft är doften av hemma. Att vila mot hans axel eller stryka fingrarna mot hans bröstkorg är som att komma in, komma hem efter att ha varit ute i en snöstorm. Han är varm när jag är kall. Han är skir som en dröm. Hans ryggtavla är en karta över hela världen. Vår värld.

två Mest av allt saknar jag fågelkvitter. Att vakna till det milda ljudet utanför fönstret. Höra fåglarnas sånger igenom mina egna. Höra hur de tränger igenom glas och metall, höra hur deras vingliga melodier följer varenda steg jag tar. Knappt se dem sitta på trädens grenar, bara höra deras sång. Vill inte se deras små, sköra fotavtryck i snötäcket utan höra deras vingslag ovanför mitt huvud. Jag saknar deras milda sånger.