Lilla orosfågel, knytnävsslag i magen, svaga vingar som inte längre slår. Det är inte lönt att försöka ta sig härifrån. Du, liksom jag, är fast på en plats och det finns ingenstans att fly. Här är himlen alltid densamma, månen är alltid en skära, aldrig ny. Här finns inga stjärnor som leder oss hem, här finns inga grönskande skogar. Din sång tröstade mig alltid, orosfågel men nu är det jag som måste trösta dig. Du förlorade fjädrar på vägen, tappade dem i ett spår. Ett spår jag kunde följa för att långsamt finna dig igen.
Orosfågel, har du slutat sjunga? Kväver du tonerna redan i din hals, sväljer du melodierna som saliv? Jag saknar att vakna till sin sång och ditt skratt. När snön ligger på marken är det som om någon stoppat bomull i öronen. Det är svårare att urskilja ljud och svårare att höra vart man ska gå. Om någon ropar "jag är här, kom till mig", kanske man söker sig nordväst, trots att den egentliga riktningen är nordöst. Din sång ingav alltid hopp, den träffade alltid rätt in i mitt bröst. Med din sång i min närhet visste jag alltid åt vilket håll jag skulle gå. Orosfågel, du blev min ledsagare, mitt hopp.
Dina ögon lyste alltid starkare än solen. De riktade ljus på vägen och såg rakt in i min själ. Din svarta, fjäderprydda kropp och de lysande ögonen. I dem där ärligheten speglades utan någon direkt fåfänga. I de ögon hela världen blev aningen ljusare. När jag rev sönder mina naglar i förtvivlan, då lugnade du det stormande hjärtat i mitt bröst. Du sjöng tills jag föll i dvala, sjöng när jag vaknade upp. Du är vingklippt nu, liksom jag, är vi fast på en plats där bergen blivit ännu tystare och tankarna ännu dimmigare. Där stigarna i skogen döljs av dis och damm, där sången blivit bannlyst.
Orosfågel, när dina vingar är starka nog igen
kan vi ta oss härifrån men
tills dess får du ta mitt hjärta tills låns
Jossan, du skriver så bra!
SvaraRadera