Hon slår upp böcker för att sedan stänga dem igen. Tar sig inte igenom en enda mening, läser inte ett enda ord. Hon stänger boken och lägger den långt ifrån sig. Det bästa hon kan göra är att lära sig förhålla sig till verkligheten. Acceptera att vatten läcker in i hennes skor och att blötsnön gör hennes hår lockigt. Trots det förbannar hon den snö som faller. Den fastnar i hennes lugg och landar i hennes ögon. Den gör hennes kinder blöta som om hon gråtit. Snön som faller letar sig in under hennes jacka och kyler ned henne inifrån. Den lämnar små, våta fläckar på hennes hud och hårstråna reser sig. Huden knottrar sig.
Hon gömmer ansiktet i händerna, drar åt halsduken ännu ett varv. Den sitter så hårt att hon nästan kvävs. Fingervantarna dyblöta och hela världen gråter. Den gråter vita snöflingor som fastnar i hennes hår. Tårar med annan konsistens och annan smak tar sig in i hjärtats förmak. Skrämmer henne värre än nattens mörker, än vad som lurar bakom nästa husknut. Kanske är hon feg, kanske är hon bara orolig. Om natten är tårarna hennes. Ingen hör hur de faller till golvet, krossas likt glas och splittras. Flyter ut mellan stolsben.
Hon går sönder lite för varje snöflinga som träffar marken.
I ett träd sjunger en ensam blåmes. Sjunger som om det redan vore vår. Det är inte vår, det är en halvmeter snö, trots att det är plusgrader. Den gula och blå fjäderskruden framträder extra tydligt på den nakna grenen. Dess smala näbb sjunger, det är en sorgesång i dur. Det är ett svagt rop på hjälp från trädets högsta grenar. Det är en tyst desperation. En blåmes sjunger om sin ensamhet. Hon sjunger om detsamma. På den sköra tråd hon hänger, där sjunger även hon. Hon sjunger lika tyst. Desperat. Ändå alldeles, alldeles för svagt. Och ingen hör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar