170111 att vara den som sviker

Det är som om allt har förändrats men ändå inte. Mina vänner försvinner åt olika håll och jag står kvar och trampar i en stad där snöfall byts ut mot regn. Jag är kvar i den stad där jag är född och uppvuxen. För varje dag blir jag äldre men inte vuxen. Här har jag kvar några händer att hålla i när stormarna rasar utanför. Det regnar in på min balkong. Sidorna i boken jag läser blir buckliga av vattendroppar. Mina kinder våta av tårar när jag inser att jag tagit mig vatten över huvudet. Att drunkna har alltid varit en av mina största fobier.

Jag lovade att tjugohundraelva ska bli ett bra år och jag hoppas att jag är en sådan som håller vad jag lovar. Ett skrivhäfte fylls med ord som blir till sånger. I mitt huvud upprepas melodier. När klockan är fyra slutar han jobba. En halvtimme är en evighet. Alltid är det någon eller något man saknar. Tog mod till mig och skickade iväg ett kort och formellt mail, jag tackade för mig. Jag blev den som sviker. Sviker en grupp och en föreställning med premiärdatum i april. Det gör mig ont att veta att mitt beslut kan orsaka problem. Min mamma tröstade med orden;

"ibland måste man sätta sig själv i första hand."

Det är inget förhastat beslut, det är någonting jag tänkt på under en längre tid. Att det är svårt att finna tid till allt man vill göra och när en passion blir negativt laddat, då är det kanske dags att lägga av. Efter fyra år tog min tid slut. Jag har förlorat förmågan att spela teater. Så jag bestämde mig att det är dags att sluta. Lägga ned. Ibland måste man lyssna till sitt hjärtas röst. Ibland måste man svika tio andra för att inte förlora sig själv.

Det finns ingen kraft kvar i mig till att kämpa mot min egen osäkerhet.