Gömmer ansiktet i händerna när solen går upp? Blundar fortfarande när solen går ner? Utanför fönstret; solen har börjat lysa starkare nu. Den reser sig över himlen mycket tidigare än förut. Det är som om det snart är vår, det ser ut som om de nakna träden utanför fönstret brinner.
Jag hatar att gråta utan anledning. Hatar den starka känslan av hopplöshet, jag inte kan sätta fingret på känslan. Jag kan inte heller förklara varför jag rullar ihop till en boll, till fosterställning. Där lägger jag mig som ett oskyddat barn, söker skydd i en kuvös som består av luft, inte glas. Blir det lättare att andas snart? Tröstar mig med att cigaretterna alltid smakar likadant. Känslorna går inte att smaka på, hade jag varit ett barn hade jag kunnat stoppa dem i munnen för att utforska vad de var. Nu får jag istället acceptera tyngden de lägger i mitt bröst, gör det svårare för mina ben att resa sig upp och gå.
Jag har alltid varit rädd.
Alltid kommer jag att vara rädd.
Försöker att finna fokus. Jag har en plats där jag kan vila och det är ingen grav. Tänker inte låta jorden falla in i min mun, tänker inte svälja grus och sten. Om nätterna drömmer jag mardrömmar. Drömmer om misshandel och kidnappningar. Drömmer att jag hålls kvar, blir en annan person. Hon örfilar mig, hon sparkar mig och hon stänger in mig i det lilla rummet igen. När jag vaknar ligger jag i min egen säng. Rädd. Igen. Det blir allt svårare att somna om. På himlen rör sig molnen, i min säng rör jag mig i samma takt. Lätt men oroligt, helst vill jag gömma mig och sakta försvinna.
Mardrömmarna gnager i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar