Ögonen obeskrivligt trötta. Som om de sett för mycket på en dag, som om ögonlocken vill säga att det är dags att stänga ute omvärlden. Det handlar inte om att sova, det handlar bara om att blunda. När jag stänger ögonen ser jag stjärnhimlar och solsystem öppna sig, de blinkar i olika färger och förflyttar sig långsamt på insidan av ögonlocket. Får hela mitt huvud att snurra långsamt. Sedan försöker jag förlika mig med tanken på att en evighet faktiskt varar för evigt, att universum inte har ett slut. Det är svårt, det är knappt så att det går.
Jag gör mitt bästa för att stänga ute personen som sitter mitt emot på tunnelbanan, höjer musiken en aning och tänker att jag inte finns. Jag är alltid underlägsen dem, alltid tillbakadragen. När jag åker tunnelbana med dig håller du mig lite hårdare i handen. Det gör mig lugn.
Vi möter varandra efter jag slutat och genom ett iskallt Stockholm går vi, hand i hand. Mina fingertoppar blir röda och tillslut försvinner känseln nästan helt. Det har snöat på nytt i natt och jag känner inte igen den himmel som vakar över oss, där vi går. Den är ljusare än igår, den är nästan född på nytt. Du köper en stickad tröja åt mig, för att du tycker att jag ska ha den. Jag säger först nej, frågar varför men du är envis. Det gör mig glad. Du gör mig glad. Du kysser mig lätt på min underläpp och trots att jag är aningen vilsen i mig själv hjälper du mig att hitta rätt. Du går bredvid mig hela tiden.
När jag sluter mina trötta ögon försöker jag komma ihåg vad jag kände innan jag träffade dig. Och jag som har så svårt att minnas vad jag gjorde och vad jag kände igår. Det är som om du alltid varit hos mig. Vi är som universum, det finns inget slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar