270111 förlåt för att jag bara skriver om vintern men jag avskyr den

"Undrar ifall anledningen till att jag inte lidit utav kylan denna långa vinter är att ditt hjärta är så varmt mot mitt?"

En lätt vibration i fickan i samma sekund som jag kastar iväg cigaretten, ned på marken i tunneln på Gullmarsplan, utan att fimpa den. Klockan är 11:49 och mina steg rör sig ned i tunnelbanan. Det är elva minusgrader igen och mina händer är torra, förstörda av den här vintern som allt för länge har legat över oss. Den vill aldrig ta slut, den är oändlig i sin misär och jag försöker tänka att det åtminstone är ljust ute, att solen skiner, att vintern kommer att ta slut. Tänker att jag har en varm famn att vila i. En bröstkorg att lägga huvudet mot, där i bröstkorgen finns ett dunkande hjärta. Han har sagt att det hjärtat dunkar för mig.

Det är kallt ute igen, de säger att den här vintern ska hålla i ända till i mars. Att det ska vara så pass kallt att man skakar av kylan även när man är inomhus. Raggsockor och alldeles för mycket kläder. Om morgonen vill jag bara skrika, be kylan att försvinna norrut. Där hör den hemma. Att solen skiner är en klen tröst, även om den värmer lite. Himlen är molnfri, träden nakna. Jag längtar till den dag jag ser ut genom fönstret när jag äter frukost och ser att träden har knoppar. Att nya fåglar har flyttat in i boet som finns där. Att det inte är kallt. Den här vintern har gjort mig disträ, jag är trött från den minut jag vaknar till den minut jag går och lägger mig. Att gå utanför porten och känna kylan slå mig i ansiktet får mig att vilja gråta. Jag är alltid kall -

men hans ord värmer och han är alltid varm.