Solen väcker mig. Ett varmt ljus och när jag blickar ut genom fönstret ser jag hur himlen är färgad rosa. Sällan har luftföroreningar varit så vackra. De sprider sig som ett skimmer över den molnfria himlen. Ovanför hustaken är det sommar, nere på marken är det fortfarande vinter. Bredvid mig hör jag andetag som inte är mina egna. Tätt intill ligger en kropp som inte är min. Jag vill ta bilder av honom när han ligger där, nära, solen dansar över hans rygg och höftben. Solkatter i hans hår. Väljer att inte göra det, låter honom sova ifred.
Det har inte ens gått fyra månader men det känns som om det alltid varit såhär. Som om jag alltid kunnat stryka med fingret längs hans nacke och vila mitt huvud mot hans axel. Det har varit kallt ända sedan vi träffades för första gången och jag har frusit. Mina händer under hans jacka, hur kroppsvärme är det mest effektiva elementet. En värmekälla som är överlägsen alla andra.
Han försöker tvinga fram ord som beskriver känslorna jag bär inom mig. Stryker mig längs ryggen och säger "berätta jag vill veta" men jag har så svårt att sätta ord på känslor. Skäms över mina egna tankar, skäms något så fruktansvärt över att vara jag. Det är svårt att visa sig svag, visa de sidorna man tycker minst om hos sig själv. Vissa saker pratar man inte om, man låter dem passera. Låter dem försvinna så gott det bara går (egentligen ligger de känslorna kvar i bröstet och gror, gnager, sliter i revben). Önskar att jag en dag skulle kunna berätta allt för honom utan att skämmas, utan att gråta, utan att "jag vet inte" när jag egentligen vet exakt vad jag känner. Berätta om allt det där som är så jobbigt att erkänna.
Jag vet så väl att han skulle hålla hårt i min hand hela tiden,
att hans syn på mig inte skulle förändras.
Varför är det då så svårt att berätta?
min puls ökade häftigt när jag läste det här,
SvaraRaderaför alla dessa ord och meningar skulle lika gärna kunna vara mina.