160211 detta är en ett år gammal text och jag lider av skrivkramp

Han har köpt en cigarettändare och nu bär han runt den i sin vänstra jackficka. Rör vid den när händerna är kalla och placerade på rätt ställe - fickan. Bredvid tändaren ligger en gammal biobiljett och ett godispapper. Tändaren köpte han bara för att kunna säga ja, om en flicka skulle fråga om eld. Då skulle han tända hennes cigarett och få ett leende tillbaka.

Biobiljetten gällde för en vecka sen. Det var lördag kväll och han gick på bio själv. Till sina föräldrar sa han att han skulle gå med en klasskompis. Eller om det var två, han mindes inte. Det spelar ingen roll, de såg så nöjda ut när han gick ut i hallen och tog på sig skorna. Att han har vänner! Hans mamma funderade över vad de pratade om när de åt lunch tillsammans i matsalen. Hans pappa funderade över om de fick knulla mycket. Hans lillebror fanns inte längre. Och han gick på bio ensam, en lördagskväll och resten av salongen var fylld med kompisar som skrattade och par som höll varandra i handen. Han var ensam.

I fickan ligger en cigarettändare och påminner honom om de drömmar hans hjärta är fyllt till bredden med. Han skriver ned vad han gjort vissa dagar, ibland gör det honom alldeles för ledsen. Han skriver ned vad han vill göra sen, när gymnasiet är slut och han är myndig, när han får bestämma själv. Om lite mer än ett år ska han flytta härifrån, till Tokyo, Bukarest eller Stockholm, det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att han kommer härifrån. Då kan han hålla sina föräldrars frågor på avstånd.

Mest drömmer han om att träffa någon på tunnelbanan, eller på perrongen. En flicka som frågar om han har en tändare. Han ska säga ja och sedan ska de inte kunna sluta prata med varandra. De ska inte kunna slita blicken ifrån varandra. Han ska få hennes nummer och han ska lägga det i sin jackficka och lova att han ringer. Han ska inte tappa bort lappen och han ska hålla det han lovat. Efter några dagar ska han ringa henne. Då har han drömt om henne i två nätter och haft henne i tankarna ungefär hela tiden. Han har gått runt med en nervositet och en varm känsla i magen. Han ska ta mod till sig och ringa henne, fråga om de ska ta en kopp kaffe. Fast först måste han lära sig att tycka om kaffe, det funkar med massor av mjölk och socker i men te är mycket godare egentligen. Sedan ska de prata om allt de kan komma på. De ska berätta om sina liv och inse att de är himla lika varandra och han ska le mot henne. Hon ska luta huvudet lite när han berättar och lyssnar. Och sedan ska de lova varandra att ses igen och hon ska ha sparat hans nummer i sin telefonbok på mobilen.

Men idag när han går hem från skolan i blöta skor, då känns allt sådant oerhört långt borta. Ungefär med samma avstånd som det är upp till månen. Och där skulle han stå, på månen och döda tid. Totalt isolerad och med en ensam biobiljett, en cigarettändare och en kall hand i fickan.