Önskar att jag ibland kunde stanna tiden. Den snurrar alldeles för fort. Jag ser molnen dansa över en mörk himmel så hastigt att månen hinner byta färg tio gånger på en minut. Tiden flyger, rör sig snabbare än ljuset och jag är rädd. Rädd för vad som ska komma, rädd för vad jag ska göra av mitt liv. När jag tänker på framtiden får jag ont i magen, huvudet, hjärtat. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill vara men det enda jag kan göra är att vänta. Tills jag bestämt mig, tills jag kommit underfund med vem jag egentligen är. Jag behöver stanna upp för att lära mig andas, stanna till för att tänka. Kan inte ens gå promenader för att rensa huvudet längre, då fryser jag ihjäl. Är mindre än en fågelunge.
Det är så mycket jag är tvungen till att göra innan jag ens har möjlighet till att fundera på vad jag vill bli. Vem jag vill bli. Jag färgar håret för att förändra någonting, ta makten över någonting. Jag bryter ihop när jag ska välja kläder om morgonen. Det känns som om jag förlorat bitar av mig själv och nu står jag här; i ett vintertyst Stockholm och ser dagarna passera. Ser hur huden i mitt ansikte blir tunnare och blekare. Ser hur min kropp sakta förändras och hur mina ögon förlorar sitt ljus. Jag avundas er som redan vet, åtminstone har en aning, om vilka ni är och vad ni vill göra. Jag är så rädd. Hela tiden rädd. Rädd för att jag inte vet vem jag är, rädd för att jag inte vet vad jag vill bli. Vem jag vill vara. Vem jag egentligen är.
Och jag hinner inte ens stanna upp för att tänka,
den här planeten snurrar för fort och min ostadiga kropp kan inte hålla balansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar