230211 svammel

Tiderna förändras och jag får allt svårare att fokusera på det som egentligen är viktigt. Radar upp det som är bra. Radar därefter upp det som är dåligt. Försöker inse att det inte är så illa egentligen, att det är jag som lagt fokus på fel saker. Målar med vattenfärger om kvällarna. Aldrig har jag varit bra på att gestalta någonting i bilder men när jag stryker med penseln över vitt akvarellpapper känner jag mig lugnare. Jag blandar blått med lila och grönt. Målar skogar och floder, slott och kungakronor. Önskar att jag slapp gå upp klockan sex om morgonen för att ge mig ut i kylan, till skolan. Önskar att jag alltid fick sitta på mitt golv och måla. Göra sådant som får mitt hjärta att slå i normal takt. Det rusar just nu i alldeles för hög hastighet och när jag blundar ser jag gatuljus susa förbi. När jag blundar ser jag stjärnor som inte existerar.

Rök från skorstenar sprider sig över en blå himmel och kylan sätter sig i ryggmärgen. Det känns som om jag aldrig kommer att bli varm igen. Det känns som om den här vintern kommer att vara för evigt. Kanske träder vi nu in i en ny istid. Kanske tänker jag för mycket. Kanske är det jag som förlorat kontakt med naturen och dess överväldigande skönhet.