Läser nästan ingenting för tillfället. Har ingen ork, ingen kraft, ingen möjlighet. Tappar bort orden när jag läser dem, de faller in i varandra och bildar ord som inte ens existerar. Kan inte fly till Tokyo eller Sydafrika, London eller Toronto. Inga ord fastnar i mitt huvud, inga ord är lätta att läsa. Önskar verkligen att jag snart kan plocka upp en bok igen. Älska den. Leva mig in i den och förstå varenda ord. Varenda känsla. Varenda byggnad. Varenda hårstrå.
Skriver nästan ingenting för tillfället. Det kanske sitter ihop med att jag inte läser någonting just nu. Inte ens på tunnelbanan dyker det upp meningar i mitt huvud som jag måste skriva ned snabbt, för att sedan kunna bygga historier kring dem. Skriva som är det bästa jag vet. Det mest avkopplande jag vet. Om jag inte får tillbaka mina ord och mina meningar snart så går jag i bitar. Tror jag. Skriver inga nya låtar, inga dikter, inga noveller. Ingenting. Att lyfta en penna är som att lyfta ett järnrör. Tungt. Otympligt. Alldeles, alldeles för svårt.
Om jag inte träffar någon av de människorna jag tycker om, kan jag komma på mig själv med att bara sitta. Sitta på golvet i mitt rum, sitta vid köksbordet, sitta i soffan. Utan att göra någonting. Ibland passerar det inte ens en tanke genom mitt huvud. Jag är blank. Som ett pappersark som behöver fyllas på igen.
Åh. Du skriver att du har tappat bort skrivandet, men jag tror inte att du inser att när du låter fingrarna dansa över tangenterna så bildar du en text. Något du har skrivit. Något som känns för andra, även om det inte känns för dig. För den här texten, den är så skör, som om den ska gå i bitar som du kanske kommer göra.
SvaraRaderaJag vet inte. Men jag älskar att klicka mig in här, för du är begåvad. Jag hoppas att orden hittar tillbaka till dig, så att du också ser och hör och känner dina texter som jag gör just nu. Puss.