Benen vägrar gå rakt, ramlar in i tanter, stöter till unga män. En portfölj slår mig på knäet. Klockan är tionollnoll och på centralstationen är det människor på varenda golvplatta. Inget utrymme finns för en vilsen och borttappad femåring. Inget utrymme finns för mig. Och jag känner mig så liten när jag rör mig uppför rulltrappan med illamående som sprids i hela kroppen. Önskar att jag vore hemma. Känner hur ögon stirrar på mig, mina ser rakt ned i marken. Fötterna dras mot stenarna; det är mitt enda sätt att hålla balansen. Är fumlig, dimmig, tung. Jag kan inte lyfta fötterna en sekund. Fokuserar på att röra mig rakt fram, på att inte landa på tågperrongen, inte ramla. Bara gå.
Varje gång våren närmar sig vill jag låta håret växa ut, bli långt. En mask att gömma mig bakom. Skygglappar för att förhindra panik. Kanske är det så att människor vaknar till liv, när solen reser sig över himlen. De blir fler och fler. Går ut ur sina villor och lägenheter. Snön som bedövat deras röster har nu börjat försvinna. Isoleringen smälter. Jag försöker luta mig mot en vägg, få stöd mot ryggen och jag andas korta andetag. Ser bara svarta och grå gestalter försvinna förbi mig som en kropp. De skrämmer mig. Jag vill fly ifrån dem. Knogarna vitnar så lätt i paniken.
Kinder salta, benen svaga. Att bara vilja gå upp i rök, försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar