Allt han känner är likgiltighet. Ibland avsky. Äckel. Men oftast känner han likgiltighet. Allt han ser framför sig är en utbredd dimma. Grå moln. Tjocka moln. Allt han ser är ingenting. Allt han vet är ingenting.
En efter en gick hans vänner ifrån honom. De lämnade honom i dimman när de reste sig och gick ut i solskenet. De såg hur världen blev ljusare för varje steg de tog ifrån honom. Han kände ingenting när de gick. Han såg deras ryggtavlor försvinna ut ur dimman. Hur deras ansikten träffades av solljuset. Han såg hur de en efter en lämnade honom. De sökte sig likt utslagna blommor mot solen. Han drog sig längre och längre in i dimman.
Hans dagar var fulla av tvivel. En stjärnlös himmel fyllde hans sinne. Han mindes inte längre när han förlorade sin glöd.
En gång brann han för livet, för kärleken, politiken. En gång hade han drömmar. Han var ett barn som tog bestämda kliv i rätt riktning. Nu händer det att han önskar sin egen död. En gång drömde han om ett hus på landet, där hundarna kunde löpa fritt. Han skulle sakta vandra i skogen, se sig omkring och tänka: allt jag ser är mitt. Han hade haft viljan att förändra. Men den sidan är sedan länge begraven. Gömd i likgiltighet. Ibland avsky och tvivel. Hans händer är gamla.
Han såg sina vänner gå. Han såg sig själv dra sig tillbaka. Längre och längre in i dimman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar