240311 stryk mig längs ryggen

Det är tungt nu. Kanske är det vårsnön och vintersolen. Skiftandet mellan plusgrader och minusgrader. Kanske är det mars och känslan av att stå still. Aldrig komma framåt. Kanske är det för att jag är utled på gatorna. Jag har gått längs dem tusentals gånger. Det händer att jag måste bita mig hårt i underläppen hela vägen hem för att inte börja gråta på tåget. Det händer att jag vägrar gå utanför dörren, kryper längs golvlisterna in på mitt rum igen. Drar täcket över huvudet. Gör allt jag kan för att gömma mig. Men;

han skriver till mig: du är starkare än du tror. När jag ligger med mitt huvud begravt under kudden öppnar han min ytterdörr och har med sig brownies från 7eleven. Vi äter dem på balkongen och dricker isvatten med sugrör. Han stryker mig längs ryggen och gör allt han kan för att stärka mig.

Hon skriver till mig: vi kanske kan ses och kramas en stund lite senare idag? Och jag tvingar mig ur min dvala, tar tåget in till stan. Vi dricker te och pratar ibland i mun på varandra. Mitt i ett ingenting finns det så mycket att säga. Vi går genom Tantolunden och pratar om sommaren. När jag åker hem börjar det regna. Jag går den långa vägen men i hallen står hans skor. Han har väntat på mig. Han håller om mig hårt, ingen luft finns mellan oss. Jag känner hans doft.

Med små steg kan jag kanske röra mig framåt, jag är inte ensam. Ibland tror jag att jag kan klara mig ur det här, för -

jag har börjat skriva dikter igen.