Dricker starkt kaffe om morgonen. Sover tio timmar ibland. Tar på min tunna jacka. Går till biblioteket. Låter mina fötter smyga omkring där en stund. Hör hur mina kläder prasslar en aning, bryter den kompakta tystnaden. Ibland hörs en bok öppnas för att sedan stängas igen. Jag plockar böcker från hyllorna, får med mig tre stycken hem. På balkongen är det sol och sommarvarmt. Jag låter solen plocka fram fräknarna i mitt ansikte. Fräknar har alltid varit synonymt med vår.
Gräset kommer snart att bli grönt. Häromdagen såg jag videung (än så är det inte vinter) och snödroppar som trängt upp ur iskall jord. Inbillar mig själv att det blir lättare när solen lyser. Att våren betyder ny energi. Ibland ligger snö på marken när jag vaknar. Ibland är himlen blå. Om jag fortfarande håller huvudet högt, kommer hjärtat bli lättare då? Det känns ibland som om jag faller genom marken. Kan man tvinga sig själv att orka några månader till? Tills gruset sopats bort från gatorna och jag känner blodet strömma genom kroppen igen.
Det enda är att jag väntat så länge att jag nästan glömt bort vad jag väntar på.
mmmmmmmmmmmfint
SvaraRadera