Längtar du?
Ja, det är klart att jag längtar. Så att jag nästan går i bitar.
Den första våren låg framför dem. Den första solen värmde deras ryggar. Överallt kunde man se tussilago. Synfältet blev gult av prickar. De hade vågat sig ut. Slitit sönder kokongerna. Ännu inte blivit fjärilar men nästan. De var på god väg nu. Snart, snart skulle de blomma lika intensivt som snödropparna, som krokusarna. De knoppades och snart var det dags att låta kronbladen brista ut. Låt knopparna brista. Deras färger skulle dansa över blå himmel, deras färger skulle förtrolla. Lätta vingslag och bara ljud av skratt. Alléerna skulle bli deras. Likaså haven, sjöarna, himlarna, skogarna.
De kunde vända ansiktet mot solen. De kunde ta emot vårvindarna med öppna armar. Om några månader skulle de gå mellan stenar på stränderna igen. De lärde sig ignorera rusningstrafiken, strömförande spår och varningar om avstånd mellan vagn och plattform. Från kontorshusen hördes djupa suckar men det berörde inte dem. De växer i solen. De är knoppar och snart blir de blommande fjärilar, vingburna blommor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar